Margith var min allra som käraste vän, min tvillingsjäl, min syster. (Vi kallade oss systrar.) Hon lämnade mig och oss alla när sommaren var som vackrast, fåglarna sjöng och blommorna prunkade efter vägrenarna. Jag saknar henne så… varje dag… hela tiden.
Margith hälsar på…. genom Koltrastens sång
Så vackert skrivet, jag förstår dig precis. Precis de tre orden brukar jag använda om min allra bästa o käresta vän Susanne som plötsligt flyttade 30 mil härifrån och bara det var ett tungt steg som vi från början hade svårt att ”klara”. Sen insåg vi snabbt vad var väl 30 mil, när man som hos er kan mista varann för livet?! Men jag tror nog hon är med dig i allt du gör!! Sen måste man få sörja klart innan man tar sig upp ur det svåra. Misste min mamma som 19 åring och nybliven mamma, det tar tid men man kommer upp igen lite starkare o lite ödmjukare inför livet. Kram
av: Ingrid den 29 juni 2009
, kl. 14:28
Ingrid! Margith har lärt mig mycket. Både när hon levde och nu under det här året när hon inte funnits mer… att ringa till… att träffa… att berätta för. Hon skrev till oss vänner att vi inte skulle sörja för länge… utan leva, ta tillvara på livet och leva för henne också. Och det försöker jag tänka på extra mycket när det känns tungt och man börjar klaga över än det ena än det andra… Tack för dina fina tankar som du delade med dig av Ingrid. Ja, allt tar sin tid men har också sin mening. Kramar!
av: skatanstankar den 29 juni 2009
, kl. 16:27
Så otroligt sorgligt att tvingas lära sej leva utan sin syster. Är det din syster som är målad? Vilka vackra ögon. Så rofylld hon verkar.
av: Tandgnisslur den 14 juli 2009
, kl. 19:36
Tandgnisslur! Det är fler än du som tror att Margith var min syster. Hon var inte min syster i egentlig bemärkelse. Men vi kallade oss så. Systrar. Hon var min allra bästa väninna och dog för ett år sedan. Och jag saknar henne verkligen mycket. Nu har jag ändrat i texten. Det förvirrar ju en del. Jag målade porträttet på våren några månader innan hon dog. Hon var en stor del av mitt liv. Vad fint av dig att skriva till mig, att tänka på mig här. Kramar!
av: skatanstankar den 14 juli 2009
, kl. 21:41
Ändra inte. Jag tycker det ska stå kvar. Hon var ju din syster. Varför ändra på det? Och vad är en systeryster om inte en själsfrände. Jag har målat ett trollporträtt, ett verbalt porträtt av min vän som dog. Det sjunde trollporträttet tror jag det var, men det är i många delar. Det är svårt att mista någon. Det är svårt att lära sej leva med sorg och förlust. Men på nåt sätt kan jag också tycka att det är svårt att inse att livet trots allt går vidare och att jag går vidare fast ingenting är som förut. Du har målat ett fint porträtt. Jag tycker om henne när jag tittar på henne.
av: Tandgnisslur den 14 juli 2009
, kl. 22:24
Tandgnisslur! Att livet går vidare utan sin vän äääär svårt att inse men man öppnar ”dörren” mer och mer … allteftersom och när livet ”drabbar” en … när man lär känna Jos till exempel, livetskraften och livsglädjen, då väcks man upp och ser sig om och ser att livet … går vidare.
Kram!
av: skatanstankar den 15 juli 2009
, kl. 6:54