… med ännu ett inlägg.

Jag råkade nämligen fördjupa mig i Daxbloggens 50+-tävling och ”gången” där. Och när jag kom till slutet läste jag det hääär:

”7. Som grädde på moset skänker vi, för varj nytt inlägg under tävlingsperioden, fem kronor till organisationen Ecpat som arbetar med att stoppa barnsexhandel och trafficking!”

(Flickan på bilden har ingenting med innehållet och texten att göra.  Det är bara en ung flicka som jag ”hittade på nätet”)

Skatan hade i och för sig läst det förut … men det hade helt fallit i glömska. Och egentligen … var punkt nr 7 en av de viktigaste …

För man kan inte nog bekämpa barnsexhandel och trafficking. Varje litet steg … varje liten rörelse  m o t  … betyder något.

ECPAT ( End Child Prostitution, Child Pornography And Trafficking of Children for Sexual Purposes, ungefär avskaffa barnprostitution, barnpornografi och barnsexhandel) är just en ideell organisation som arbetar mot …

När jag läste om ECPAT på nätet  i Wikipedia blev jag förvånad att Sverige fått kritik för att vi inte tillämpar 18-årsgräns vid bedömning av barnpornografi. Jag har alltid trott att Sverige låg långt framme och var i spetsen när det gällde den bekämpningen. ”Att svensk lagstiftning utgår från könsmognad vid bedömning av barnpornografi, och ej en strikt 18-årsgräns, har resulterat i kritik från FN:s barnrättskommitté vars uppgift är att granska de länder som anslutit sig till Barnkonventionen.[2"  står det ... "  (Wikipedia)

Men … när jag fördjupade mig i det hela verkar det vara ”gammal skåpmat” i Wikipedia. Sverige verkar  ha en sådan lag  numera.  En strikt 18-årsgräns.

Om det nu är så som det står i Daxbloggen att man, för varje nytt inlägg under tävlingsperioden, skänker fem kronor till ECPAT, har det ju varit bra med alla mina inlägg … och inte bara krax krax krax från en Skata som älskar att blogga och skriva.

Det har haft nytta också.

Tänka sig!

PS! ”Låt oss all räcka upp handen och dra ner varanra från det artifisella till det verkliga.Tänker jag ett tag, men sedan tänker jag; jobbigt….” skriver Bob Hansson i ett heeelt annat sammanhang där man helst vill blunda för verkligheten. De orden känns  ändå rätt … här också.  DS

Skatan tittar ut genom fönstret. Det är fortfarande becksvart och jag ser regnvåta gatan blänka i gatlyktans sken …

God morgon.

Visst är det   en god morgon … att sitta här och blogga … ”alla sover, tyst det är i huset”  …  läsa sina  ”… nära till hands” -vänner och vänta på att den goda morgonen skall övergå i en god dag.

Daxbloggens 50+-bloggtävling är indelad i kategorier. Fem kategorier.

DE FEM KATEGORIERNA
I DAXBLOGGEN

Klicka på den kategori som du vill rösta i.

ÖVRIGT

KULTUR & FRITID

POLITIK & SAMHÄLLE

DAXBLOGGARE

PERSONLIGT

Kan ni lista ut eller gissa hur många kategorier som Skatan har ”delat in” sin blogg i ?

Jo, det förstod jag väl att ni kunde. För det står ju i rubriken …

88  ( å t t i o å t t a ) kategorier.

Det säger väl allt. Om Skatan …

Nu är det bara fredag och så lördag och så söndag kvar … att rösta.

Några dagar till och sen är det slut. Hur tävlingen än utfaller  så har det varit en otroligt rolig resa.

Först att bli nominerad och Skatan vet inte av vem.  Sedan att komma till finaaalen.  Och nu snart är det bara en vecka kvar innan vi får veta …

Håll tummarna!

För visst ääär det så att Skatan väldigt väldigt gärna vill vinna. Sin kategori. Personligt. Självklart.

Peter Englund har inte glömt … trots att det gått åtta långa år. 

De här åren har  gått fort för Skatan och många med mig men för Dawit Isaak har de säkerligen inte gått fort. Och inte för hans familj heller.

För honom har det varit åtta långa år i helvetet.

Peter Englund frågar på slutet av sin artikel  i Aftonbladet …

 ” Vad gör vi? Vad gör du? Åtta år är en lång tid.”

Jaa, vad gör Skatan annat än att skriva på listor (hos Mymlan tidigare) och försöka hålla Dawit Isaak ”levande” genom att påminna om honom som jag gör just nu – Här och Nu.

Ett sandkorn i öknen … men  ett sandkorn i alla fall.

Det är en av finalisterna, Ingrid som skriver om Livet på Stenstugu i en annan kategori i bloggtävlingen  – tack och lov -     som har skrivit orden här ovan  som nu blivit Skatans tankars innehållsdeklaration och får ståta i sidhuvudet.

Rösta på Ingrid i kategorin Övrigt och på Skatan i kategorin Personligt hääär, uppmanar jag helt skamlöst …

Så sant som det är sagt.

En av mina väninnor gillade inte att Skatans tankar byter utseende stup i kvarten.

- Precis när man börjar känna sig som hemma stiger man in i nåt helt nytt, tycker hon.

Nu är det en gång så att Skatan är en riktigt flaxig och obeständig en. Gillar omväxling och snabba ryck. Men det är klart. Här ”hemma”  skall man kanske inte möblera om för ofta. Då kanske det uppstår en viss förvirring.

Alla mina matlagningsvänner, som jag träffade igår,  var … och majoriteten är fortfarande .. väldigt skeptiska till bloggandet och att Skatan bloggar.

Att man kan lämna ut sig så. Vad skriiiver du om? Allt ligger ju där på nätet för alla att läsa och titta på   … Att vika ut sig så osv osv …

Skatan förklarar om och om igen att det finns nästan lika många bloggar som bloggare. Den ena är verkligen inte den andra lik. Det finns politiska bloggar (Carl Bildt, Gudrun Schyman, Moderata karameller) ,  kulturbloggar (Halvars huvudsaker, Bodil Malmsten, Peter Englund, men han har slutat nu när han blev Ständig sekreterare i Svenska Akademin),  modebloggar (Blondinbella … eller jag vet inte. Har hon en modeblogg eller ”Livet på Stureplans-blogg”?). Det finns hemska bloggar, vulgära, ytliga, agressiva, jobbiga och det finns underbart vackra fotobloggar,  till exempel Göran ”Djupingen” Bengths blogg .

Det finns helt enkelt hur mycket bloggar som helst. Det stora kruxet är att hitta dom. Ibland ramlar man bara över en … och man är fast.

En del råkar illa ut … som Bodil Malmsten lär ha gjort … på så sätt att ”folk” kan vräka ur sig vad som helst, otidigheter, elakheter och vidrigheter i kommentarerna. Så hon har tagit bort möjligheten att kommentera. Det finns säkert fler ”kändisar” som har slutat blogga av samma anledning. Marcus  Birro, tror jag är en.

Skatan har bara fått ta bort en (1) säger en(1) kommentar av den anledningen.

Men så är hon ju ingen ”kändis” heller.

Nej, nu kom jag från ämnet.

Känner ni igen er här inne … trots alla mina humörsvängningar och växlande ansikten …

Jag vet att  Znogge och Soldansare gillar mitt nya ”face” …

Vad tycker ni andra? Skall jag backa och ta det mer neutrala eller behålla mitt blåa …

Tåget  till Stockholm går klockan åtta.

Och där,  i Stockholm, skall Skatan stanna över natten … utan dator … för hon skall  förutom att besöka ” the healer ” och pappa förstås  … också få de nedre regionerna omskötta av sin ”jättebra” läkare.  … Sedan skall Skatan gå  på Tjejmiddag (hmm … tjej och tjej).  Nåväl … vårt matlagningsgäng har träff hos en av kvinnorna (hmm … ) och jag skall bo kvar.

Sista tåget hem  går ju så ohemult tidigt.

Jag veeet att där inte finns någon dator som jag kan smita mig till.

Men … bara för att jag inte påminner er heeela tiden nu när jag är bortrest,  vill jag bara också …  än en gång … uppmana:

GLÖM INTE ER DAGLIGA RÖST!

StinaFina får i alla fall stanna hemma. Det kan inte vara kul för en liten StinaFina att flaxa runt som hon har gjort i höst. Mannen och hon får gå Morgonrundan utan mig.

Och ha det lugnt och skönt och flaxfritt.

Skatan, den flaxande, kraxande fick tipset av sin bloggvän Znogge. Varför inte möta världen med ett nytt ansiktet?

Så det gjorde Skatan.

Snyggt va?

Eller?  Ska jag backa till min gamla nötta ”nuna”.

”Jag mötte varje dag

med ett nytt ansikte

Ni misstänkte falskspel

Men min hand

håller inga kort

Jag har inte alls tid

med er mentala klädpoker”

De här raderna föll mina ögon på av en slump … nej, det finns ingen slump.

Vilket sammanträffande!

Det har givits ut en bok, en diktsamling, postumt.  Tröst för ett tigerhjärta, heter den och har skrivits av Margareta Renberg ...

och Skatan läste, kände sig träffad  och ”klippte ut”.

(En av Margareta Renbergs surrealistiska målningar)  …  Skatans nya outfit?  Eller …

Idag har Skatan provat minst tio … nåja kanske fem då … bilder att ha i mitt sidhuvud.

Och har antagligen fortfarande inte bestämt sig.

Omväxling förnöjer, heter det ju. Men det kan ju också bli lite för mycket av det goda …

Det är den här teckningen av Björn Bergsten som Skatan har fastnat för just nu. Det är bara synd att man måste beskära den så kraftigt …

 

Din röst på ditt val av bästa 50+-bloggare i de olika kategorierna kan du lägga här, om du inte redan röstat de 24 senaste timmarna  …

Mymlan på Bloggvärldsbloggen har utlyst Veckans bloggtema, som blev jämställdhet.

Hon tar då i för Kung och Fosterland.

Att ha tankar om jämställdhet.

(Berglin)

 

Hmmm …

Tänker Skatan så mycket på det egentligen? Nej det gör hon inte. Och det tyder ju på att hon är det. Jämställd.  Eller?

Skatan vet att det fortfarande är långt kvar till lika lön för lika arbete.  Att kvinnor ”väljs bort” vid anställningar för att de kan bli gravida etc etc … , att det finns hur mycket orättvisor som helst mellan könen att kämpa för … och ändå är Sverige ett mönsterland, tror jag, vad beträffar jämställdhet.

Könskvotering i jämställdhetens namn  tycker Skatan är helt fel  och förstår de här tjejerna som stämde Lunds Universitet p g a att de inte fick en studieplats för att de var just av kvinnligt kön. Där kvoterades män in för ”jämställdhetens skull” . Och den här kvoteringen ledde alltså  då till  könsdiskriminering  i stället.

Och … som den ”frihetsivrare”  Skatan är,  kan jag aldrig  tänka mig tvingande regler för hur föräldraledigheten till exempel  skall disponeras mellan föräldrar i just jämställdhetens namn.

Alla är sig själva närmast och ”skiter”  väl i ideologier när det kommer till frågan om ”mat på bordet” . Tjänar en av föräldrarna väsentligt mer än den andra är det ju naturligt att man tänker på helheten i familjen och låter den som tjänar mest arbeta och den andra vara hemma hos barnet större delen av föräldraledigheten. Här tycker Skatan det skulle vara ett ”övergrepp” av Staten att gå in och ”bestämma” hur familjer skall ha det  och leva. Om man absolut vill lagstifta om vem som tar ut vad och hur mycket … får man väl via skattsedeln  ”kompensera” den förlorade inkomsten om den med högst inkomst skall tvingas ta  ut sin del av föräldraledigheten, som annars skulle gå ”till spillo”. Dit är det nog en bit kvar … tror Skatan.

Och att föreslå just det … att den annars går ”till spillo”  … att de månader som inte pappan/mamman  utnyttjar inte skulle komma barnet till godo för att det är ”fel” förälder hemma … är ju bara dumheter. Vem drabbas? Jo barnet förstås. För vars skull man har lagstiftat fram den här fina långa föräldraledigheten.

Mina barn har varit jämställda i det här avseendet … utom Sonen och hans Pa. Det skulle helt enkelt inte fungera. Nu tar han i alla fall cirka tre månaders pappaledighet och får då 80% ? av sin knappa lön som fritidspedagog. Pa lever på minsta möjliga (ca 3000 kronor när skatten är dragen per månad) . Skulle då Storebror bestämma att om Sonen och Pa  skall få ”full pott” i tid hemma hos Alice så måste Sonen ta ut hälften av tiden … basta! … vore inte genomförbart. Dom skulle helt enkelt inte ha råd. Då fick det bli en kortare tid hemma i stället.

Skatan själv har inte levt särskilt ”jämställt”. Nej, det kan man nog inte säga. Del- eller halvtid för barnens skull och därmed minskade ”karriääär”-möjligheter. Som en följd av mina helt frivilliga  val har jag förstås en jättelåg pension.  Mannen försöker förstås  kompensera  Skatan för våra gemensamma val men det går naturligtvis inte …  full ut …

Det var bara ett exempel … förstås …  på Skatans ståndpunkt: Visst kan man lagstifta om mycket i fråga om jämställdheten men inte om allt. Löneskillnader på grund av kön är ju självklart ett område där man skulle kunna vara hårdare i lagstifningen  (i ochför sig vet jag inte hur ”hård” man är) men att gå in och bestämma i familjerna … deeet är för mycket.

Då slår Skatan bakut … om nu skator kan slå bakut.

Oj då … här halkade Skatan in  som på ett bananskal …på en liten del av jämställdheten. En helt annan del av den.

Skatan skulle ju tänka till om  jämställdheten i  sexlivet … ju …

Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus …

Det  räääcker inte … tycker Skatan som är på väg ut på Morgonrundan med StinaFina.

Det känns  som att gå ut och sedan  in i en mörk säck …

Tänd ett ljus!

Det räcker inte.

Tänd … det räcker inte …

Nu får du inte vara dum … om det inte räcker … tänd flera … tänd många!

Dagens röst i Daxbloggen har du väl inte glömt, va? Tryck hääär … och vips är du dääär.

”En livsfråga

Hur många goda nyheter behövs det för att uppväga en dålig?”

PS! Att jag kopierar Bodil Malmsten har sin grund i att Bodil inte tillåter kommentarer i sin blogg. Hon har råkat illa ut och har tagit bort den möjligheten. Att kommentera. Men hon säger så mycket som man vill kommentera … som det här. Eller hur? Så det är bland annat därför jag kopierar Bodil så flitigt … Och för att jag gillar hennes ”stil” förstås.  DS

Tillägg till ovanstående:  Bodil Malmsten ”säger så mycket som man vill kommentera …” skrev jag här ovan i mitt PS. Och så kommenterade jag inte. Nåväl. Den här frågan har jag ställt mig många gånger själv.

Varför är det alltid det dåliga, det onda, det gemena som ”vinner” över det goda, det fina, det vackra?  Om de goda nyheterna skall ha en chans att slå igenom  … måste man ”bre på” utav bara helv-e (ursäkta). Verkar det som.

Nemo – en blogg för beroende …  presenterar sina medtävlares bloggar i sin blogg med korta beskrivningar. Jag åker snålskjuts och låter Nemo persentera Skatans tankar  och  de andra  medan jag återgäldar med en beskrivning av hans blogg … så mycket som … eller säg så litet som jag ”hunnit” läsa och begrunda.

Först och främst. Så hääär beskriver han sig själv … och så hääär.

Skatan ser en man i sina bästa år (50) som har gått igenom en hel del i livet … men kommit ”helskinnad” ut, visare och nyktrare. Han har inte druckit alkohol sedan 2001. Han har skrivit en roman om sprit: Anfäkta.  Han har döttrar och käresta och skriver  om sina existensiella reflektioner, om stort och smått … om livet som det levs av honom där i Göteborg där han har sitt säte.

Och till slut. Jag håller med slutklämmen i Nemos inlägg:

”Du kanske hittar någon av de andra som tilltalar dig mer än min – rösta på den i så fall – men rösta gärna. Och ofta. En gång per dygn”

Skatan vaknar varje  morgon … så gott som …  tidigt tidigt med en stor ångestklump i magen. Hon ligger kvar en stund med bultande hjärta och  resonerar om sin ångest med sig själv … Kroppen ligger där försvarslös i godan ro … och då … Då slår han till. Vargen. Ångesten. Varje morgon. Tidigt.

Den där vargen lägger sig sedan till ro som en stor klump i magen … strax under hjärtat och alla faror som hotar, alla rädslor, all skräck … allt sprids från honom där … sprids från den där, den där … vargklumpen.

Ända tills jag väcker honom. Oftast bryskt genom att helt enkelt ruska på honom, stiga ur sängen … och börja dagen …

 

PS! Daxbloggens dax- röst kan ni avge hääär. Bara så ni vet … en liten påminnelse bara (kallas det här ”understatement” ?)

Det är Skatan som flaxar hemåt igen … idag om några timmar. StinaFina hänger bara med.

Men nuuu … nu skall Skatan stanna ett tag på samma plats.

Bara göra dagsutflykter till Storstan, till Örebrooo på dop, till … till …

Och StinaFina skall äntligen få lite ”lugn och ro”. Alldeles själv med Husse och Matte.

(StinaFina på språng. Skatan har målat henne i akryl för några år sedan …)

… vårt ”hemmaberg” när vi bodde i den lilla byn Schardorf och Skatan flaxade kors och tvärs med Sonen och lilla e till skolorna i Leoben och Trofaiach … låg dolt där i dimman när vi gästade Klaus och Patrizia i Windischbühel, byn som ligger lite lägre än ”vår” by. Det var just den här dimman som omslöt oss … och inte bara Reiting under hela november … varje dag så gott som … som gjorde det så tungt och alls inte lättare att bo där bland bergen än hemma i Borlänge … ända tills snön kom och allt blev ljusare … (Den meningen visste var den satt …)

Korna stod där i alla fall som vanligt och glodde … på min Morgonrunda utan StinaFina …

Efter en jättegod måltid hastade vi iväg till en Välgörenhetsfest till förmån för de utländska studenterna som läste vid Montanuniversität Leoben och levde knapert på sina stipendier.

Studenterna hade lagat sin hemlands mat, konstnären Andrea Radinger, som var eldsjälen bakom festen, hade samlat ihop konstnärer som dels sålde sin konst, dels auktionerade ut den till högstbjudande. Själv lottade hon ut ett av sin smycken.. Det gick till så att den som var hugad la 10 euro (ca 100 SEK) i ett kuvert, skrev sitt namn därpå och … simsalabim … en lott. Man minglade och åt av rätter från Pakistan, Frankrike, Japan, Etiopien ja … 16 olika nationer.

Den långe mannen som skymtar över vimlet har sin egen historia. Han lockades hit från Afrika, Senegal, tror jag för att läras upp att spela basket i Kapfenberg, tror jag. Men han blev sjuk … slutade inte att växa … och då kastades han ut. Ut i kylan. Andrea Radinger med familj tog hand om honom, skaffade honom jobb och bostad och så blev han kvar där i Leoben …

Kvällens höjdpunkt var en konsert med en känd Wiener-entertainer,  skådesplaren Adi Hirschai – (und die kleinste Big-Band der Welt.) Om jag skall jämföra … hmm … en österrikisk tungekvilibrist som Owe Thörnqvist med lite mer skådespelar-utspel … Helt fantastisk … Suverän.

Vi lyssnade och drack Gösser … och tog lotter men vann ingenting. En fantastisk kväll i Leoben. Och vi träffade faktiskt också en hel del gamla bekanta …

(Mannens näsa, Patrizia, två av konstnärerna och så Klaus lyssnar på Adi Hirschai och dricker Gösser …

det bästa av öl – framställt i Göss i Leoben … och skall drickas på flaska (som alla öl), inte fööör kall, som oftast i England, utan lagom så att man inte bara känner kylan … utan ölets alla smaker (sprit/ölromantik))

Tack för mig och oss … nu skall StinaFina och Skatan hasta ut i snön på Morgonrundan … något sena … enligt StinaFina …

PS  Ni glömmer väl inte dagens röst … på Daxbloggen    DS

Och vilken cirkus …  Skatan hade aldrig sett maken. Jag skrattade som jag inte har skrattat på mycket länge … och var som om jag förflyttats till ett drömland och var 12 år eller nåt.

Och när hela cirkustältet sjöng  All you need is love … som en enda stor kör ledd av Clownen … var tårarna inte långt borta.

Det var en magisk kväll som vi fick uppleva där i Graz …

Det behövs magi i denna mörka tid … och glädje och skratt …

Tusentals 50plussare kan inte ha fel!

Så inleder Daxbloggen sin presentation … och fortsätter:

”På dax finns alla sorter, intressen och personligheter. Oavsett om du söker engagerade läsare av din blogg, vill hänga med ett gäng operaentusiaster till Köpenhamn, få sällskap i svampskogen eller på golfbanan. Eller längtar efter den stora kärleken.

Dax.se är Sveriges största community för 50plussare med nästan 30 000 medlemmar. Här kan du byta tankar, boktips och recept, vässa dina argument i forumet eller snacka bort en stund på chatten. Här träffas vi och umgås i klubbar, vi dejtar och vi har kul på olika aktiviteter landet runt.

På dax får du dessutom mängder av inspirerande artiklar och reportage, värdefulla rabatter och erbjudanden, massvis med förströelse och ett och annat skratt på vägen.”

Det är Dax.se som utlyste bloggtävlingen som Skatan blev nominerad till och nu till och med i finaaaal i …

 

Väl värd ett besök … både för dig som är 50+ … och dig som inte nått dit ännu …

… för att åtminstone se att livet inte tar slut vid femtio.

Nej, långt därifrån …

Förresten …

Du har väl röstat idag också. Idag och imorgon och alla dagar fram till den 22 november. Om inte gör det … hääär!

Hmm … Skatan går med håven …

Vad gööör StinaFina (osynlig) ?

… nej, farmor. Det är inget kul längre …

Titta vad stark jag är i nacken … snart lika stark som pappa fast jag inte ens är tre månader …

Vad är det för en liten isbjörn …

Tittut … det var ju Alice

Äntligen  … kan Skatan  föra över sina bilder hit till bloggen.

Så här är Skatans  Alice-potpurri  

Sötare än söt, tycker farmor Skatan

Potpurri.

Pyttsan.

Det blev en enda bild … och nu har något ”hakat upp sig”. Med datorn förstås …

Men ni kan vara så säkra sååå på … att det kommer mera.

PS: Lägg gärna Dax-rösten på  just Skatans tankar idag och imorgon … ända fram till den 22 november. Genom att trycka hääär och sedan markera Skatans tankar

…Skatan kom med … min blogg alltså, Skatans tankar,  är med … bland 

F I N A L I S T E R N A …

i   Dax 50+-bloggtävlingen …

(Foto: jinge.se)

Så himla kul … så himla roligt.

Så nu gäller det att rösta på mig.

Rösta på mig … nej inte på mig. Rösta på min blogg förstås.  SKATANS TANKAR.

En gång per dygn får ni rösta … fram till den 22 november …

Jag vet det kommer bli jättetufft. Har fyra bra konkurrenter …

Men hur som helst … Skatans tankar är i finaaal …

Bland kulturbloggarna finns Halvar med Halvars huvudsaker. Halvar var bloggaren som fick Skatan att börja blogga. Så rösta på honom också … inte för att han är Halvar som fick Skatan att börja blogga utan för att Halvars huvudsaker är sååå bra. Han tävlar mot Finistere, Bodil Malmstens blogg. Halvar är proffs och Bodil är proffs … det blir tufft.  

Yiiipppiii …

Skatans tankar är i finaaal

… har väntat i sin urna i Gustafs kyrka. Ända tills igår. Då var platsen för urnor färdig på Gustafs kyrkogård.

Och den har blivit som gjord för Margith, stensälskaren och stensamlerskan.

Gustafs ligger ju på en rullstensås. Nu har man skapat en plats av naturliga stenbumlingar … som en ås … och Margith har fått den allra första platsen. Längst fram.

Eftersom jag var ”i stan” blev jag inbjuden att vara med …

Först tog vi avsked – ännu en gång – i det lilla kapellet. Det blev ett Margith-avsked med alla de sina omkring sig, Göran, barnen och barnbarnen. Och så lilla a och jag …

Urnan var en fin träurna … den såg nästan ut som en gammaldags mjölkkruka fast i trä … och såg ut som om hon skulle valt den själv. Vi läste en psalm och talade om henne där i kapellet. Barnen ”spelade” lite på orgeln och fick fram toner som nästan lät som en psalm. Sedan tog Göran urnan i famnen … det kändes som han bar ett barn, sa han … och vi tågade ner till begravninsplatsen.

Göran tog och sänkte sakta ner urnan på plats och satt länge och tvekade … men så ”släppte han taget” och handtaget föll ner på sin plats på locket till urnan.

Var och en av oss skyfflade sen tre spadar sand över urnan och tog farväl …

Efteråt bjöd Göran oss hem till Gustafs och vi åt tillsammans och talade om Margith … förstås … och om förr och om allt kul vi haft tillsammans …

Lev för mig … bad Margith oss att göra.

Nu lever jag för henne men också tillsammans med henne … varje dag … med Margith … på mitt sätt.

Det är Göran som tagit alla bilder. Skatan glömde förstås sin kamera hemma men han, Göran, är ju mästerfotograf …

… ”hemma” i Borlänge. Nygjorda ”vålullar och lis med läkor” .

Nej nuuu var jag dum men det låter verkligen sååå sött med de här r-en som blir till l hos Pa. Det var första gången som hon gjort vårrullar själv och de var verkligen utsökta.

Och Alice … oj oj oj vilken liten glad sötnos och lika stor pratkvarn som farmor Skatan. Fast inget krax förstås utan bara glada små tjut och kvitter.

Ibland är hon Pa upp i dagen för att i nästa sekund vara jättelik äldsta dottern Karin som spädbarn och sen … en Sonen-min. Jag kan inte få nog.

Och ni skall också få se. I sinom tid. När jag får fram bilderna. Hoppas hoppas att Sonen har en ”sladd” som passar min kameran och hans dator …

Framme som sagt … och nu …

Ha det!

Vi ses snart … igen

Har nyss landat och kört från Arlanda, ätit paj hos Syrran och kastat mig över hennes dator.

Men ögonlocken kan jag knappt hålla öppna … jag är uuurtrött. De här dagarna var intesiva om jag säger så … och jag s k a l l berätta vad jag gjort. När jag kommit i ordning hemma hos Sonen. Då kan jag alltid smyga mig ut till hans dator på morgonkvisten och skriva i lugn och ro. Nu känns det nästan lite oartigt att sitta här medan Syrran sitter i vardagsrummet och väntar på mitt sällskap.

Typiskt nog har jag glömt sladden till kameran så jag kan inte överföra bilder … men …

Vi ”syns” i morgon. Kväll troligtvis, eller natt …

Just nu sitter Skatan hos sin syster. Hit har Mannen och hon rest för att lämna StinaFina ett tag. Vi åker till Österrike i morgon. Skatan kommer hem till Sverige på måndag medan Mannen stannar några dagar till. Hon  hämtar StinaFina och flaxar vidare till Borlänge och lilla Alice  Henne har Skatan inte sett sen hon föddes den 21 augusti. Så ni förstår att det blir ett spännande flax. Inte det till Österrike den här gången utan det till Borlänge förstås.

PAUS  alltså … till dess …

Ha det!

(Skatan har målat denna krysantemum själv … för några år sen)

Britt, en av mina  ”… nära till hands”-bloggvänner fick mig att ”haja till”  genom en av sina kommentarer:

”Och jag har missat storheten med all den musik du skriver om. Jag hoppas jag hinner lyssna ikapp innan mina dagar är slut på denna jord. Det finns så mycket musik, litteratur,konst, teater, musikaler, filmer som jag ännu inte hört, läst, sett.”

Hon fick mitt hjärta att ta ett litet skutt … att förstå och inse just detta.  Att jag aldrig kommer att ”hinna ikapp”. Att jag kommer missa massor. Att det förstås alltid varit så.  Men att det nu är värre. Känns värre.

Globaliseringen … medierna … internet …

Vi blir fler och fler.  Vi har alltid blivit fler och fler men … nu määärks det, liksom.

Och det produceras ny musik, nya musikstilar,  författas nya romaner, biografier, diktas poesi och målas tavlor för fullt … heeela tiden.

Böcker, musik, tavlor, poesi. Som jag inte ens vet författas, komponeras, sjungs, spelas in,  målas, diktas …

Och snabbare snabbare snabbare går det … Tycks det gå …

Eller så har det alltid varit så.

Nej, det har inte alltid varit så. Världen har vuxit och vi har fått del av så mycket mer.

Och vi  vill bara ha mer och mer och mer.

Och det finns alltid mer och nytt  av musik, litteratur, konst, teater, musikaler, för att inte tala om filmer (Skatan ser jättelite på film).

Vi kommer aldrig hinna ikapp eller ens ”konsumera” det som redan finns.

Antingen får man bli nörd och ”snöa in sig”, specialisera sig på en viss sorts musik, en viss sorts konst, etc etc. Då kanske man hinner med en bråkdel.

Eller så får man som Skatan gör idag,  flaxa och kraxa och ”snappa upp” än här än där och ”nöja mig med det” …

N Ö J A  S I G  M E D  D E T  . . .

(Foto: Anders Hellström/SvT)

Skatan missade nåt … Joan Baez en av Skatans allra största idoler. Pascifisten och folksångaren med den klara, höga, rena stämman.

Som vi försökte sjunga som … då på 60-talet eller åtminstone sjunga med …

Blowing in the wind …

Och här kysser min idol sin idol … Jussi Björling.

Erika Hallhagen i SvD intervjuade Joan Baez som beskriver Jussi Björlings sång:

” Han har funnits i bakgrunden i hela mitt liv. Igår besökte jag hans grav och tände ett ljus. Jag har aldrig blivit så berörd av någon röst som jag blir av Björlings. Min mamma som introducerade honom för mig när jag var åtta år skulle säga att det beror på tårarna i hans röst”

Skatan har sällan heller blivit så berörd av någons röst … som av Joan Baez´ …

Det var fullsatt där på Cirkus i Stockholm  och det förstår jag.

Och jag missade det … jag missade det.

Vad blev det nu av min storstilade planerade dag … Vad uträttades?

Det bidde … det bidde en tumme*

Morgonrundan som vanligt, helt klart.

Inga snöflingor som jag låtsades att det var i mitt blogginlägg. Men  vassa isiga snönålar som stack mig på all bar hud …

Och som det blåste.

OK … det var det, det.   Morgonrundan.

Tvätten OK. Tvättad och klar.

Men sen.

Jag höll på timmavis med den förb-e datorn.

Trots att jag till exempel  (med Mannen som vittne) ordentligt skrev in att programmet skulle presenteras på svenska, inget annat, på mitt modersmål  s v e n s k a … presenterades …  likt förb-t …  all text på engelska.

Här svärs det som ni märker …  som aldrig förr.

Det där med språket fick jag välan ta då … men sedan skulle ju också datorn anslutas till det trådlösa nätverket.

Det gick inte. Inte ens med förenade krafter.

Jag lämnade eländet och gick och la mig. Mannen fortsatte sina försök.

När jag kom ut här i vargtimmen, vid halvfemtiden. stod det på datorskärmen att rekonstruktionen hade misslyckats … sätt in CD 1 och börja från början.

F-n …

Börja om från början.

Det gjorde jag. Och där är jag … fortfarande utan dator. Ja dator har jag men ingen kontakt med yttervärlden och nätet.

Jordanien-sidan … den ännu inte avslutade … är fortfarande inte avslutad.

Så är det …

Men idag är det en ny dag.

Hoppas att Bes2Serve, den partner som HP föredrar och jag anlitat och köpt rekonstruktionsskivorna av för dyra penningar,  har svarat på mitt mer än ilskna mail …

* Ni minns kanske sagan om den lille herrn som hade en bit tyg, som han ville göra en rock av och som han gick till Mäster skräddare med, och frågade om denne kunde sy honom en rock.

Jo, den kunde Mäster skräddare, och när blev den klar? Om lördag. Då kom han tillbaka och då fanns beskedet att det bidde ingen rock, men det bidde ett par byxor, dvs. om lördag. Då dök den lilla herrn upp igen men då sa Mäster Skräddare att det bidde inga byxor, däremot en väst. Och lördagen därpå blev det ett löfte om en mössa, som efter ännu en vecka senare bidde ett par vantar. Till slut bidde det bara en tumme.

… har Mymlan i sin Bloggvärldsblogg utlyst denna vecka.

Min favoritblogg?

Som alla kan se här bredvid har jag en hel radda med ”… nära till hands-bloggar” och många favoriter  bland dom förstås.

Men skall  jag bara välja en enda … och det är just utmaningen tycker Skatan … så väljer jag tveklöst …

Lilla Blå

Hur jag en gång halkade in på hennes blogg, kommer jag inte ihåg.

Men att jag fastnade direkt, det kommer jag ihåg. För hon har sin alldeleles egna, oefterhärmeliga, ton …

”Hon med cigarren. Hon med lilla hatten. Hon med det tappade vettet.

Hon som gillar stridsflyg och whisky. God ton och bensprätt. Massor av färg så länge det känns.

Hon kallar sig Lilla Blå. Hon är ogift och önskar sig en trattgrammofon.

Hon är usel på danska men bra på att låtsas. Hon är inte låghalt.”

Säger den inte allt? Hennes presentation där hemma hos henne. I Lilla Blå Bloggen.  Dit vi välkomnas med en ”riktig blötpuss”

Lilla Blå är en mystisk kvinna av obestämd  ålder som har språket i sin hand, som har humorn och värmen, glädjen och sorgen, komedin och tragedin, självironin och skarpsyntheten, är burlesk, sarkastisk, grymt ärlig och utelämnande utan att lämna ut sig, inte ens så mycket som skulle få plats på ett knappnålshuvud.

Så vem ääär hon  e g e n t l i g e n ? Hon är sååå vacker fast jag aldrig sett henne inte ens den minsta lilla bild … men jag vet att hur hon än ser ut … låghalt, nej visst nej, det är hon inte men om hon  så  vore … är hon ändå vacker, stilig … you name it …

Vi  har många tycken och mycket smak gemensamt … det germanska arvet, Gustav Klimt,  Egon Schiele … Tysklands dekadenta 20- och 30-tal. Sekelskiftet … svunna tider … och orden, kärleken till orden,  språket …

Trots detta så känner jag inte denna mystiska Lilla Blå …och ändå tycker jag mig känna henne in på bara skinnet (mitt skinn) och längtar efter ”hennes bloggvärld” de dagar eller tider när hon ”ligger lågt” eller är i Berlin på de skumma klubbarna eller på sin ö …

Hon har några vänner där bredvid sig i bloggen … som ibland tar över när hon själv, Lilla BLå är trött eller less på att blogga eller ibland bara helt resolut, tar över : Farbror Gösta och Pål Pommac ... den sistnämnde har Skatan ett speciellt rum för i sitt hjärta …

Hennes musiksmak har blivit … om den inte var det innan  … min musik. Jag  har fått upp ”öronen” för mycket som jag inte hört förut … t ex …  Christian Gabel och Den minsta av segrar …

Som ni förstår … skulle jag kunna hålla på hur länge som helst och tala för och om Lilla Blå Bloggen.

Den är i alla fall … helt klart … mitt Favoritbloggsval.

”Snön faller ner

tiddelipom

Allt mer ju mer …

tiddelipom

Allt mer ju mer, tiddelipom.

Det snöar.

Men nästa år

tiddelipom

om bra det går …

tiddelipom

Om bra det går, tiddelipom.

Det töar.”

(En Nalle Puh-sång, uppfångad och tagen ur Skatans minne … )

Vinterns första snöflingor faller just nu utanför fönstret i Nyköping. De började så smått falla på Morgonrundan. Men nu faller de ymnigt.

Kul!

En summering (nej, planering) av dagen

Idag skall Skatan hålla sig på hemmaplan.

(Foto: Bosse Malmgren)

Och för att inte flaxa för mycket hit och dit gör jag  en lista nedan över vad som kommer att hända och ske.

Precis som Znogge brukar göra en lista över vad som hänt och skett.

Fast tvärtom förstås …

• Morgonrunda med StinaFina
• Frukost i lugn och ro (igår fick jag inte ens med mig mackan som låg som en läderbit med nåt svettigt på och väntade på mig vid hemkomsten
• Skall själv försöka ”rekonstruera” min dator. Skivan för rekonstruktion har anlänt. Deeet skall bli mycket mycket spännande.
• Tvättdag, kläder och bil. Jag tar kläderna. Mannen bilen.
• Byta till vinterdäck (Mannen). Varför blandar jag in biltvätt och byte av vinterdäck i miiin lista. Det,  go´vänner,  beror på att jag vill ha min planeringslista  riktigit riktigt lååång
• Försöka samla ihop mig och berätta om de sista Jordaniendagarna på min fantastiska Jordanienresa. Har två spännande dagar kvar.
• Gå en sväng på stan, träffa en dam som sytt en ryggsäck till mig som är leveransklar … vilket jag alldeles glömt bort.
• Middagsplanering … ”vad skall vi äta i dag då?” … den eviga frågan.
• Middag och ”bok eller TV” eller både ock … bok och TV
• Natti natti

Och emellanåt, innan, efter, mina ”punkter” blir det förstås  datortittande i bloggar, mail, Facebook, Twitter  och annat smått och gott.

Ha en riktigt trevlig dag!

Det skall jag …

PS! Jag skall också komma underfund med dessa eviga tre punkter som Skatan älskar att skriva. Kanske blir de lite tröttsamma i längden. Kanske finns det ett annat sätt att hålla ”tankekedjan” vid liv … kanske, kanske. DS